Fancy Schmancy

En gång i tiden blev jag kär i en kofta, och det var kärlek vid första ögonkastet. Koftan var inte märkvärdig egentligen, men den hade något särskilt över sig. Jag köpte den i stl XL och hade den till allt, vare sig de var tajts eller klänning så funkade den till ALLT. Den var av den härligaste nyans av oxblod och jag hade till och med ett gammalt simborgarmärke fastnålat. bara för att göra den lite roligare. Jag och koftan har prytt många foton, den var med mig överallt i flera år. Men så hände något olyckligt för ett par månader sen som har lämnat ett stort hål i mitt hjärta, jag glömde den nämligen i skolan under en föreläsning och jag har inte sett röken av den sen dess. Jag har nu gått och spanat efter någon som kan tänkas ha tagit den och använder den, men icke. Den är spårlöst borta. Så den här dagen har varit lite av en dag då jag gått och tänkt på min fina kofta, den anspråkslösa och billiga Gina Tricot-koftan som skänkt mig så mycket glädje när jag haft den till bakissöndagar och fina tillställningar.


Koftan, R.I.P. Jag kommer adrig att glömma dig.


/L

Jag har en svaghet. Sportromantik. (Ja, inte bara är jag intresserad av musik, konst, mode, och politik, jag är även sportfanatiker. Det är väl mest skönhetsprodukter jag är totalt ointresserad av...)

Det är tarar, svett och blod. Det är dramatiska slutminuter och avgörande spurter. Och jag grater. Ja, jag är allvarlig. När Geneve Servette Hockey Club spelade en femte och avgörande semifinal i mandags, och tog sig för första gangen till final i Schweiziska hockeyligan, da kom tararna. Jag stod pa läktaren i min halsduk och sjöng franska kampsanger för glatta livet. När jag bodde i Florens brukade jag sma-grata när 35.000 pa läktarna sjöng "una curva bellissima, una squadra fantastica, siamo sempre Viola"

När Gebreselassi svänger in pa upploppet, när Materazzi gör en dunderrensning, när Frölundas forwards vänder upp och attackerar, när Kalla sticker i backen, när dopade cyklister gör rycket uppe i Alperna, när 100 meters-löparna gar ner i startblocken, och när mallinjen korsas.

Det är da mina känslor svallar, glädje och ilska, nervositet och yrsel. Det är helt underbart att känna sa mycket känslor för nagot som inte riktigt spelar nagon roll. För hur viktigt det än är med sport, sa är det ju inte riktigt ens egna liv det handlar om. Jag kan grata och vara sentimental hur mycket som helst, utan att det far nagra konsekvenser. Och att kolla pa SVTs sportkrönikor, där mycket gar i slow motion är typ himmelriket för mig.



/B

Ska på påskmiddag hemma hos min pojkväns vänner ikväll. Likt en kamikaze-pilot ger jag mig åter in pa ett av dessa självmordsuppdrag. Dessa vänner är simpla människor. Trevliga och underbara, men klagar när jag spelar Yelle - A cause des garcons och sätter istället på Sweet Home Alambama.

Självklart måste jag dra pa mig svåra och svarta kläder och vara överdrivet pretantiös. Jag tar med mig en flaska portvin till osten, och ursäktar mig sen genant när det inte serveras någon ost. Jag diskuterar Alaïa och Watanabe, droppar namn som Julia Restoin-Roitfeld och frågar vad de tycker om den senaste Colette-samlingen. Jag nämner i förbifarten att jag absolut inte får missa Art Basel i juni, och frågar om det är någon vid middagsbordet som vill följa med.

De tittar pa mig som att jag är dum i huvudet, serverar kycklingen och dricker en pinot noir till, för de har faktiskt sett Sideways. Jag suckar djupt och känner att min kulturella överlägsenhet inte riktigt ger mig den tillfredställelsen det borde och att jag med största sannolikhet vore lyckligare om jag bara kunde njuta av Norah Jones som middagsmusik.






/B

Jag tillbringade en oerhört ohipp paskafton pa en bergstopp, med toppluva, varm choklad och ostmackor i ryggsäcken, och längdskidor pa fötterna. Gardagens outfit var langkalsonger, sportigt 70-tal och solglasögon fran Ray Ban (Aviators, aldrig Wayfarers)

Dessutom tror jag att längdskidor är pa väg tillbaka. Nagot för innelistan 2009 kanske?

är det hetaste i Geneve just nu. Lite senare än Paris, men förmodligen langt innan Stockholm, som blev mätta pa neonfärger och fransk techno under 06/07 da nu-rave var coolast och Teatron var hippt.



Men jag gillar det skarpt. Och jag älskar franska streetkulturer, men det är nog bara för att jag är en sucker för Paris.

Nu jävlar ska jag ut och dansa!

/B

Satt igår kväll med rosslig hals och bläddrade igenom nya och gamla Elle-tidningar, och fann den mest underbara lilla klänningen som gör att jag dagdrömmer mig bort till ljuva cocktailparties vid Medelhavet och Rio. Nämligen Guccis lilla rosa diamantformade klänning från vårkollektionen 2008. Jag är verkligen inte det största fanet av färgen rosa men ibland går det an, speciellt när plagget är så fint. Att den kommande trenden är just stora fickor utmed sidorna på klänningar gör mig bara glad, för Gud vet att jag har ängtat efter just detta!




Att modellen ser ut som ett anorektiskt rådjur är en annan femma.

/L

Jag tittade pa Cashmere Mafia, en typisk Sex & the City-serie, där Lucy Lui och hennes vänner är framgangsrika manhattan-brudar med kärleksproblem och dumma manliga kollegor. Precis som alla andra serier förstas, med ett uppfriskande undantag. En av karaktärerna, Zoe, är inte framgangsrik designer/chefredaktör pa modetidning/PR-drottning/hotell-chef eller nagot annan glamouröst hotshot-yrke. Hon är framgangsrik investment banker och jobbar med pengar, företags-sammanslagningar och miljonaffärer. äntligen en karaktär som bryter sig loss fran den stereotypiska bilden av framgangsrika kvinnor.

Jag vill se fler förebilder som SEBs Annika Falkengren, Gudrun Schyman, Christina Stenbeck, och Mona Sahlin, och färre Ebba von Sydows och Charlotta Flinkenbergs. Såna som jobbar inom andra branscher än de som har kvinnor som målgrupp. Jag vill bort från "av kvinnor - för kvinnor"-attityden, där kvinnor är professorer i ekonomi, där kvinnor äger och styr hedgefonder, där kvinnor är presidenter och statsministrar. Självklart är det inget fel pa "kvinnliga intressen" som mode, smink och veckotidningar, men att fa Sveriges alla 14-aringar att klä sig i svarta skinnjackor och skriva Marc Jacobs högst pa önskelistan är inte makt. Att vara chef över 20 000 anställda på en av Sveriges viktigaste banker, eller att vara partiledare för Sveriges största parti är makt. Riktig makt.




I morgon är en ny dag, då jag ska tjäna massa pengar och ta fler steg mot total värlsdominans.

/B

Efter min hylling till Prada-kjolen började jag genast tänka pa klänningar. Langa svepande klänningar.

Jag hittade denna underbara fran Gucci. Och tänkte "den var fin."



Sen sag jag den pa Camilla Belle, och tänkte "fasiken. Jag ska nog strunta i kjolar i var och bara köra pa langklänningar"



/B

Da min kollega L hittade ett par fruktansvärda skor nyss, vill jag kontra med ett par fantastiska.

John Galliano, den gamle räven, gör alltid uppseendeväckande kollektioner. Dessa kommer fran a/w 08 och jag föll genast för den 80-talsinspirerade aprikos/persikofärgen och naturligtvis guld-detaljerna.

Har jag nämnt att jag gillar allt i guld???

Ligger i sängen och beklagar mig över att jag har turen att ha både feber och mens samtidigt, och något som får mig att må lite bättre är att kolla upp olika saker på Style.com. Något som fick mig att sätta mitt thé i halsen var den fruktansvärda "skon" från Calvin Klein, som enligt Style.com är något av det hetaste man kan ha på sig under hösten 2008. Jag kan inget annat än att motsätta mig detta. Jag tycker synd om de djur som fått dö för att tillverka denna helvetiska sko.




Jag tror min feber steg med två grader vid bara blotta åsynen av denna bild.

/L

Det finns en viss typ av plagg som man förälskar sig i. Det behöver inte vara nagot speciellt, haute coture, eller fruktansvärt dyrt. Men man blir omedebart besatt och inser att inget annat plagg i hela världen kommer att fa mig tillfredställd.

Varen 2008 är det den underbara Prada-kjolen i guld som jag skrev om för ett par veckor sen. Jag har liksom inte kunnat släppa den. Den hänger i skyltfönstret i Prada-affären som jag gar förbi varje dag pa väg till jobbet. Jag stannar och andas tungt. Tänker pa mitt bankkonto och sa brister mitt hjärta lite grann.

Ja, min Sverige-kärlek vet inga gränser efter helgens eskapader i Stockholm. Jag passade ocksa pa att köpa lite svenska modetidningar och fick syn pa Dagmars kampanj för deras varkollektion.

Dagmar är ett av mina svenska favoritmärken (vid sidan om Ann-Sofie Back), och de har gjort en fantastisk kampanj. Det ser dyrt och internationellt ut.





Miljön paminner mig om de slitna lyxhusen jag bodde i pa Kuba för ett par ar sedan. Enorma spanska kolonialhus, där färgen flagnar, väggputsen ramlat av och de enda möblerna som fanns var ett par pinnstolar.

/B

Är som sagt hemma i Sverige och mitt i mina hetsiga tre dygn i Stockholm sätter jag på teven och hittar en gammal repris av Velvet, SVT´s modeprogram. Jag tänkte inte recensera programmet, men jag blev så fylld av kärlek över SVT. Det är något underbart med 1:an och 2:ans tv-tablå. Programmen kan vara smala, men de är så utbildande på något sätt. Velvet var inte pretantiöst, men går igenom små mode-aspekter på ett historiskt och intressant sätt. Det är fint. Jag har suttit sena kvällar och fastnat framför Kobra som pratar om maffians influenser över pop-kulturen, jag har halkat in på en lång filmatisering av Sartre och Beauvoir´s liv, och just nu rullar Beckman, Ohlson & Can, där de diskuterar kränkningar (som jag själv skrev om för ett par veckor). SVT är fint och programmen ger något mer än bara 45 minuters underhållning.

Velvet tar upp mode utan att ha en trendig tjej a la Sofi Fahrman som programledare. Jag gillar det, och jag älskar Sveriges television och Sveriges Radio. Och jag hoppas att ni alla betalar  tv-licens.

/B

Jag har ypperligt dåligt med pengar just nu, trots mitt hotshot-jobb i finansvärlden. Det ryktas om årsbonusar på runt 75% av ens årslön, men vad hjälper det mig i mars, när det till och med känns långt till månadsslutet.

Var en kort sväng i Basel igår, innan jag åkte hem till Stockholm. Flygplatsen var lika vidrig som alla flyplatser, men jag veknade när jag såg att det fanns gratis tidningar. Inte bara de tjocka pretantiösa dagstidningarna, utan även gratis tidningar som Glamour, Cosmopolitan, Amica, InStyle, osv. Önskar alla flyplatser kunde ha det så. Tyvärr var allt på tyska, och InStyle rapporterade om heta, trendiga aktiviteter som poker. På tyska förstås.

Men jag hittade mitt nyckelplagg inför våren och sommaren. Den blå-vit randiga etonskjortan med vita slag. Tillsammans med ett par vita vida kostymbyxor på jobbet, och med vita korta shorts på stan, kommer jag se ypperligt preppy ut i vår. Måste skaffa mig en blazer också. Med guldknappar.

Hålet i min plånbok växer, men när jag väl får lön ska minsann de heta prylarna införskaffas... Snart....

/B

Oh, no.

Enligt Elle är vårens byxor utsvängda och långa. För det första hatar jag byxor, och för det andra så får utsvängda byxor mig att hamna i en existensiell kris. Jag pallar inte med det. Det var kul med utsvängda byxor för ett par år sen, men varför ska de komma tillbaka så snart? Kan de i alla fall inte vänta fem-tio år till innan de blåser liv i något som var fint under hippie-eran? Jag får väl bara blunda och titta på alla tjejer från midjan och upp, för ifall jag ser ett par hippie-pants så kommer jag skrika och hamna i en psykos.


/L

Det var ju inte Mauro Scocco jag lyssnade på. (Notera å:et. Ja, jag är i Sverige) Det är ju Orup som sjunger regn hos mig.

Jag är besviken att ingen reagerade. Det är ju Sveriges bästa låt. Typ.

/B

och man inte riktigt vet vart man ska ta vägen, vad man ska göra och hur man ska känna.

Da är det rätt tillfälle att sla till och köpa det här armbandet fran Tom Binns;



Inte för att det hjälper, men aminstone har man en gudomligt armband.

/B

Mest förolämpad blir jag när jag läser:

Jag tycker ibland en mening säger allt man behöver veta:

Döm min förvaning

I rest my makeup case.


Döm min förvaning är mitt favorituttryck och ett exemplariskt användande av det svenska spraket. Folk blir dummare och dummare. Vi har fantastisk teknologi som datorer, mobilt bredband, GPS, osv. Men vad använder folk det till? Bloggar. Meningslösa bloggar. Ja, även Fancy Schmancy är en meningslös blogg. Sa bespara mig den kommentaren. Och vi spenderar sa mycket tid till att bildgoogla och testa nya krämer, att ingen ens bryr sig om skrivandet och ingen har tid att läsa vad andra skriver. Felstavning, inga punkter, genomgaende sma boksträver, smileys, LOL, och XOXO, och idiotförkortningar som C U 2MORROW.

För att citera Hank Moody

- It just seems to me it's just a bunch of stupid people pseudo-communicating with a bunch of other stupid people at a proto-language that resembles more what cavemen used to speak than the King's English.

- Yet you're part of the problem, I mean you're out there blogging with the best of them.

- Hence my self-loathing.

/B

Det är kul att se att vi får uppmärksamhet för vår kära blogg. Att någon lägger ner tid och energi för att starta en tråd på nåt forum tar jag nog mest som en komplimang.

All publicity is good publicity.


/L

Efter Gorbachev väljer man nu Keith Richards som modell. Precis som med Gorby är bilderna sjukt snygga och gör tio ganger mer för deras varumärke än ännu ett par plutande läppar.

Idag känner jag mig lite diktatorisk och fascistisk. Vet inte riktigt varför men jag vaknade med en känsla av att vilja örfila varenda person som klagar över saker, vare sig det är att våren är här för tidigt eller att det är alldeles för kallt ute idag eller nåt patetiskt problem med flick- eller pojkvännen. Det är nästan att jag ser ner på svaga idag, tror det är för att min pms har kickat in på allvar.. Så dagens outfit går i okonventionella banor och har funnit inspiration i Chaplins The Dictator, det som gäller är ridbyxor, höga mörka stövlar, käpp och ond bråd blick. Och naturligtvis modifierad talförmåga då jag kommer att spotta och fräsa fram allt jag vill säga.



/L

Den hysteriskt hypade Chloe Sevigny har precis lanserat sin kollektion för Opening Cermony, och jag har hört att alla svenska modebloggare älskar kläderna.





Jag har ju gillat den senaste tidens 90-tals revival, tro mig. Men allvarligt?

Jag tycker det här är lika fult som Agyness Deyn's frisyr.


/B

Sitter och knapprar pa min dator i en typisk jobboutfit.



Klockan 5 kilar jag ner till den engelska puben runt hörnet och dricker lite öl, och trycker i mig lite fish&chips.

En vanlig dag i Geneve.

/B

För att hålla ett slags equilibrium bland alla modebloggare så tänkte jag holla koll på vad som händer på andra sidan Atlanten på det södra halvklotet. Där finns en massa spännande som man kan låta sig inspireras av och där an de många gånger vara långt före de eusopeiska och nordamerikanska trenderna, beroende på vad man kollar på. Vill man ha något annorlunda som har en annan bakgrund med designers som har helt andra inspirationnskällor än häborta, så tror jag att modeskapare från Argentina, Chile och Brasilien kan vara riktigt spännande.


Brasilianska märket Maria Bonita Extra hade under Rios modevecka spännande och söta klänningar och hade funnit inspiration från Bergmans Fanny och Alexander. Otippat, men fint.

/L

Jag vill ha en man som ser ut som Javier Bardem, men inte så som han ser ut i sin fula page i No Country For Old Men. Och jag vill att han ska klä sig som Musse Hasselvall. Där har vi en finfin kombination som får mig att le inombords. Visst, jag har träffat en finfin kille som är fantastisk på många sätt, men att drömma sig bort till heta hunkar i Hollywood eller andra platser runtom i världen är aldrig fel. Ett citat från 30 Rock som har sagts alltför många gånger av mig denna helgen, och som går att applicera på exakt ALLT, är från Tracy Jordan. När han säger minst tre gånger olika variationer på "I love this steak so much that I want to take it behind the middleschool and get it pregnant!" dör jag av skratt, och upptäckte att man kan säga det om allt! I helgen var allt tillräckligt fantastiskt för att ta det bakom skolan och få det på smällen, exempelvis en god kaffe från 7 Elevern( till min förvåning) vid hållplatsen på väg till jobbet klockan åtta på morgonen, min guldring, min kompis, Lykke Li, den snälla busschauffören och naturligtvis Javier Bardem. För honom hade jag inte bangat för. Vem vill inte ha en mörk, före detta rugbyspelare men nu Oscarsvinnare i sängen en söndagsmorgon?



/L

är enligt mig alltid och kommer alltid att vara fula. Vad än Kirsten Dunst säger.

/B

Jag ska vara pa plats pa restaurangen om 35 minuter. Jag sitter i min soffa med vatt har och morgonrock. Jag sag ut som en fet korv med valkar i klänningen jag tänkt ha pa mig. Vad gör jag? Jo, jag hittar en nagelsax och ägnar 15 minuter at mina tanaglar.

Bra prioriterat. Nu, hets!

/B

Det slar mig gang pa gang hur fin den här bilden är. Hur de graa färgerna, muren, Gorbachev och Louis Vuitton speglar en slags motsägelse, fast ända en självklarhet. Statussymboler och makt hör ihop, även för forna kommunistledare.

Jag köper hellre en LV-väska och känner mig som Gorbachev än J.Lo, Scar.Jo eller nagon annan meningslös LV-modell... Gorbachev made me buy it.

/B

En god vän ska ha middag och fest pa en bar här nere i ost-landet ikväll, varpa jag tvingade honom att fraga mig om jag ville spela skivor. Jag tackade ödmjukt ja och laddar nu hela dagen med latlistor och gamla obskyra remixer. Sist jag spelade musik för mina vänner här nere vari Oktober och jag pumpade Maskinen hysteriskt och gapade "those who don't dance are rapists". Det gick inte hem.

Men ikväll blir det ändring. Adam Tensta, Lazee, och Robyn kommer halla den svenska fanan högt. Dessutom kommer Jay-Z's Party Life (The Knocks remix) och Flashing Lights med Kanye definitivt spelas.

Liksom den bästa laten genom tiderna, Lionel's All Night Long. Säkert fem sex ganger.

/B