Sportromantik
Jag har en svaghet. Sportromantik. (Ja, inte bara är jag intresserad av musik, konst, mode, och politik, jag är även sportfanatiker. Det är väl mest skönhetsprodukter jag är totalt ointresserad av...)
Det är tarar, svett och blod. Det är dramatiska slutminuter och avgörande spurter. Och jag grater. Ja, jag är allvarlig. När Geneve Servette Hockey Club spelade en femte och avgörande semifinal i mandags, och tog sig för första gangen till final i Schweiziska hockeyligan, da kom tararna. Jag stod pa läktaren i min halsduk och sjöng franska kampsanger för glatta livet. När jag bodde i Florens brukade jag sma-grata när 35.000 pa läktarna sjöng "una curva bellissima, una squadra fantastica, siamo sempre Viola"
När Gebreselassi svänger in pa upploppet, när Materazzi gör en dunderrensning, när Frölundas forwards vänder upp och attackerar, när Kalla sticker i backen, när dopade cyklister gör rycket uppe i Alperna, när 100 meters-löparna gar ner i startblocken, och när mallinjen korsas.
Det är da mina känslor svallar, glädje och ilska, nervositet och yrsel. Det är helt underbart att känna sa mycket känslor för nagot som inte riktigt spelar nagon roll. För hur viktigt det än är med sport, sa är det ju inte riktigt ens egna liv det handlar om. Jag kan grata och vara sentimental hur mycket som helst, utan att det far nagra konsekvenser. Och att kolla pa SVTs sportkrönikor, där mycket gar i slow motion är typ himmelriket för mig.
/B
Det är tarar, svett och blod. Det är dramatiska slutminuter och avgörande spurter. Och jag grater. Ja, jag är allvarlig. När Geneve Servette Hockey Club spelade en femte och avgörande semifinal i mandags, och tog sig för första gangen till final i Schweiziska hockeyligan, da kom tararna. Jag stod pa läktaren i min halsduk och sjöng franska kampsanger för glatta livet. När jag bodde i Florens brukade jag sma-grata när 35.000 pa läktarna sjöng "una curva bellissima, una squadra fantastica, siamo sempre Viola"
När Gebreselassi svänger in pa upploppet, när Materazzi gör en dunderrensning, när Frölundas forwards vänder upp och attackerar, när Kalla sticker i backen, när dopade cyklister gör rycket uppe i Alperna, när 100 meters-löparna gar ner i startblocken, och när mallinjen korsas.
Det är da mina känslor svallar, glädje och ilska, nervositet och yrsel. Det är helt underbart att känna sa mycket känslor för nagot som inte riktigt spelar nagon roll. För hur viktigt det än är med sport, sa är det ju inte riktigt ens egna liv det handlar om. Jag kan grata och vara sentimental hur mycket som helst, utan att det far nagra konsekvenser. Och att kolla pa SVTs sportkrönikor, där mycket gar i slow motion är typ himmelriket för mig.
/B
Kommentarer
Trackback
