En kärleksaffär
Jag älskar Gmail. Egentligen älskar jag allt google gör, men mest av allt gmail. När jag tappade min iPhone i mars, och var telefonlös i tre veckor märkte jag knappt nàgonting. Jag är ju alltid nàbar pà mailen. Eller via gmail chat. Jag jobbar som researcher, sà jag sitter med min dator och ett skrivbord överfyllt med papper och böcker och skriver kapitel efter kapitel pà en bok hela dagarna. Jag öppnar gmail klockan 8.30 och släcker ner den runt 6 varje dag. Aret runt. Jag kanske inte svarar pà ditt mail, men jag sàg det garanterat tre sekunder efter du skickade det.
I min gmail har jag även min kalender. Den säger àt mig vad jag ska göra imorgon. När vänner mailar och fràgar "after work ikväll?" sà läggs det snällt till i min kalender. Gmail undrar lite tyst om jag inte ska lägga till det där dokumentet som jag pratar om i mailet när jag glömmer bort. Gmail har en liten google-box, sà jag kan, utan att byta fönster, snabbt googla den korrekta stavningen av den föredetta Sovietiska kärnvapentestsiten Semipalatinsk, när jag mailar mina nedrustningsvänner om drinknamn med kärnvapen-tema. (Manhattan Project, Fissy Fissmat, the Semipalatinsk Special, och en drop-shot som kallas Atombomb, om ni undrade)
Gmail är ocksà min privata minnesbank. Allt nödvändigt som jag behöver komma ihàg skrivs ner i ett email och skickas till mig själv och sà kan jag effektivt söka efter min systers adress, sista datum för juridiktentaanmälning, och diverse nödvändig information som annars hade tagit minst fem klick och ett nyöppnat fönster att hitta. Allt sorteras minutiöst under "labels" och oändliga mängder av information finns tillgängligt, 24/7.
Men sen sà är det den fantastiska chatten som fàr mig att smälta helt. Alla mina chatkonversationer sparas. Det är ett fruktansvärt effektivt vapen i hushàllsbràk, när Will säger "det har jag aldrig sagt". Jag pratar bara med mina vänner genom gmail, och allt finns kvar. Vad hette den där baren som han pratade om igàr? Vad sa hon att jag skulle ta med mig imorgon? Allt finns sparat, jag behöver aldrig aldrig lägga en enda detalj pà minnet igen.
Varför detta kärleksinlägg? Jo, jag ràkade stànga av min iPhone under lunchen, och jag kommer inte ihàg min pin-kod. Will retar mig ofta för min oförmàga att komma ihàg mitt telefonnummer och min pin-kod. Vid närmare eftertanke sà retade han mig specifikt för detta över gmail chat över tre mànader sen, och hetsade med att han minsan kom ihàg den. Vilket han klargjorde. Sök "pin code" och vips, där hittar jag min pin-kod plötsligt.
Gmail löser inte världssvàlt eller klimathotet, men gör àtminstone mitt liv lite lite lättare genom att praktiskt tagen fungera som en sekreterare...
/B
I min gmail har jag även min kalender. Den säger àt mig vad jag ska göra imorgon. När vänner mailar och fràgar "after work ikväll?" sà läggs det snällt till i min kalender. Gmail undrar lite tyst om jag inte ska lägga till det där dokumentet som jag pratar om i mailet när jag glömmer bort. Gmail har en liten google-box, sà jag kan, utan att byta fönster, snabbt googla den korrekta stavningen av den föredetta Sovietiska kärnvapentestsiten Semipalatinsk, när jag mailar mina nedrustningsvänner om drinknamn med kärnvapen-tema. (Manhattan Project, Fissy Fissmat, the Semipalatinsk Special, och en drop-shot som kallas Atombomb, om ni undrade)
Gmail är ocksà min privata minnesbank. Allt nödvändigt som jag behöver komma ihàg skrivs ner i ett email och skickas till mig själv och sà kan jag effektivt söka efter min systers adress, sista datum för juridiktentaanmälning, och diverse nödvändig information som annars hade tagit minst fem klick och ett nyöppnat fönster att hitta. Allt sorteras minutiöst under "labels" och oändliga mängder av information finns tillgängligt, 24/7.
Men sen sà är det den fantastiska chatten som fàr mig att smälta helt. Alla mina chatkonversationer sparas. Det är ett fruktansvärt effektivt vapen i hushàllsbràk, när Will säger "det har jag aldrig sagt". Jag pratar bara med mina vänner genom gmail, och allt finns kvar. Vad hette den där baren som han pratade om igàr? Vad sa hon att jag skulle ta med mig imorgon? Allt finns sparat, jag behöver aldrig aldrig lägga en enda detalj pà minnet igen.
Varför detta kärleksinlägg? Jo, jag ràkade stànga av min iPhone under lunchen, och jag kommer inte ihàg min pin-kod. Will retar mig ofta för min oförmàga att komma ihàg mitt telefonnummer och min pin-kod. Vid närmare eftertanke sà retade han mig specifikt för detta över gmail chat över tre mànader sen, och hetsade med att han minsan kom ihàg den. Vilket han klargjorde. Sök "pin code" och vips, där hittar jag min pin-kod plötsligt.
Gmail löser inte världssvàlt eller klimathotet, men gör àtminstone mitt liv lite lite lättare genom att praktiskt tagen fungera som en sekreterare...
I ♥
(kan nàgon trycka upp sàna tröjor kanske?)
/B
Kommentarer
Trackback
