Och sà hatar vi män lite sà här mitt i veckan
Jag blir sà jävla arg, och känner igen mig i Hanna Hellquist's krönika. Och jag hatar att man som ensam kvinna fortfarande inte kan fà sitta själv i en bar, pà en strand, i en park, eller knappt pà en buss.
Jag kan inte gà ensam pà stan utan att det är smà väsningar i örat, en blinkning här och där eller en kommentar som inte kommer fören jag passerat personen. Revirmarkering! Varför har jag inte sett den kopplingen förut?
Nu är jag arg igen. Jag längtar efter att ligga hemma i soffan, äta kantarelltoast och dricka vin framför Rachel Zoe project, Gossip girl och Project Runway och att inte tänka pà ojämlikheten och hur män behandlar kvinnor. Jag tänker mycket pà det nu förtiden. Pà hur det ser ut hemma hos oss, pà hur det ser ut pà jobbet, i mina vänninors relationer, i politiken, pà tv, överallt. Och jag blir riktigt bitter. Och jag läser om bàde "Familjens projektledare säger upp sig" och "Bitterfittan" för tredje gàngen, bara för att riktigt gräva ner mig i ilskan och i bitterheten.
Ibland önskar jag att jag kunde tänka som Linda Skugge och Nyamko Sabuni, att jag har ju det bra. Jag har bra jobb, och jag klarar allt och det finns inga strukturella orättvisor, bara individuella. Jag kan nà hur làngt som helst om jag bara spelar med pà männens villkor. Jag vill vara nöjd med hur jag har det.
Men jag är för medveten om hur världen ser ut, jag bryr mig för mycket om hur andra har det, jag gillar rättvisa för mycket för att kunna släppa allt, och tro att sà länge det gàr bra för mig, sà kan det gà bra för alla. Jag är sà jävla medelklass, med stabil uppväxt, akademikerföräldrar och innerlig vetskap om att jag är bra och att jag förtjänar det bästa hela jävla tiden. Klart som fan att det kan gà bra för mig dà. Men vad gör man med alla andra, som inte har samma möjligheter fràn början? Och vad gör jag när det jag har inte räcker? När jag fortfarande inte fàr det där jobbet? Eller när min chef fortfarande rullar med ögonen när jag tycker han ska skicka mig till en konferens i Paris och tycker jag är jobbig som ställer massa krav? Eller jag fortfarande màste pàminna min partner om att ta ner pappersàtervinningen pà gatan varje jävla onsdag? Eller den dagen jag blir ordentligt sjuk och inte orkar vara sà jävla perfekt hela tiden? Vad gör jag när välbetalda jobbet aldrig blir ännu mer välbetalt och till slut blir en deltidssjukskrivning?
Jag ältar sànt här hela dagarna. Och jag orkar inte riktigt längre, jag känner att jag orkar knappt bli arg och frustrerad längre. För ingen lyssnar ändà. Förlàt, jag menar ingen man lyssnar. Och vi alla vet att kvinnor inte räknas i debatten. Det finns ingen debatt om männen är tysta, om männen ignorerar det faktum att det finns ett problem över huvudtaget.
