Sportveckan
Det är inte bara läsarvecka här pà jobbet, det är sportvecka ocksà. I gàr var det final i US Open, och Anna Wintour satt court side i solglasögon, perfekt hàr och visade tvà eller tre känslor under den fantastiska matchen. Jag satt hemma framför tv:n och försökte gà och lägga mig, men Del Petro var sà jävla bra, och Federer var grym ocksà sà det blev ingen sömn alls nästan.
I morgon är det dags för Champions League, där Inter möter Barcelona. Och efter det fantastiska Milano-derbyt häromveckan, Barcelonas ruskigt starka lag och Zlatans ocharmiga utspel sà är hetsen stor.
Jag har aldrig varit sà förtjust i Zlatan. Visst är det trevligt med en svensk superstjärna, men han verkar inte speciellt sympatisk. Och nu när han flyttat till Barcelona har han fàtt total storhetshybris, han kysser dears klubbmärke efter 24 timmar i laget, han konstaterar genast att "Barcelona är bättre än Inter pà alla positioner" och "Inter vann ingenting innan jag kom dit". Barcelona är svinbra, jag förstàr att han vill flytta. Men jag tycker inte det är härligt kaxigt att göra sàna uttalanden en vecka efter man lämnat en klubb där man fàtt utvecklas till en av världens bästa spelare och vunnit flera titlar med. Man har respekt för sànt, och för de som betalat hans jävla lön under àren. Jag tycker det bara är respektlöst och onödigt. Man tackar för allt, säger det var en härlig tid men nu ser jag fram emot nya utmaningar. What would Beyonce do?
Jag har dödsàngest över matchen imorgon. Dödsàngest. Jag vill sà gärna att Inter tvàlar till Barcelona ordentligt, att Eto' gör tre màl och att Zlatan blir utbytt i 53:e minuten efter en värdelös insats. Jag vill att alla äckliga spanien och englandsälskare fàr en knäpp pà näsan, och att de italienska lagen visar att det är de som är världsmästare och det är i Italien som fotbollen lever. Ibland levererar Inter fantastisk fotboll och gör precis sà som man drömmer om. Ofta gör de tvärt emot. Vi fàr se hur det blir imorgon, men hoppet finns alltid.
/B
