Fancy Schmancy

Snart är det jul och dà ska jag hem till Göteborg, och inte bara för tvà hetsiga dagar som det brukar utan 10 HELA DAGAR. Fattar ni att jag ska dricka mängder att kaffe pà cigarren, dricka mängder av asbillig öl (schweiziska franc räcker svinlàngt i Sverige, jag ska köpa hela stan) köpa pà mig billiga kläder fràn svenska affärer som inte finns i Schweiz och làta mina föräldrar springa runt och passa upp pà mig som den bortskämda homecoming little sister jag är. Jag längtar väldigt mycket.

Men eftersom det är ganska làngt kvar tills den 18:e december sà underhàller jag mig med att planera den utekväll jag, Lisa och Agnes ska ha.

Det blir klänning (jag tänker mig mycket färg, draperingar, assymetriska skärningar och volanger).

Höga klackar:

Cocktails


Kanske till och med matchande outfits?

Det är ganska roligt att man màste registrera sig för att kunna kommentera pà Newsmill. Sà när man läser nàgon av alla de fruktansvärt dumma kommentarerna kan man klicka pà kommentatorns namn och se alla hans/hennes inlägg. Det säger en del om människan bakom kommentarerna.

Jag försöker undvika Newsmill och framförallt kommentarerna. Men trots mitt selektiva läsande har jag lyckats lägga märke till en liten nisse som gillar att kommentera. Bo T kallar han sig. Ni hittar hans inlägg här.

Bo T har lyckats skriva 430 kommentarer pà Newsmill sen 1:a juli i àr. 430. En vanlig vardag drar han till med 7-8 kommentarer till olika debattartiklar som rör allt fràn Israel till klimatpolitik och Madonnas konsert i Göteborg. Han är jättearg, liknar allt som inte är väldigt höger med Sovjetunionen och ogillar feminister väldigt mycket. Jag undrar sà mycket vem denna Bo T är. Vad gör han? Hur bor han? Varför är han sà arg? Kan nàgon leva med honom? Jobbar han? Varför spenderar han sà himla mycket tid pà Newsmill?

Gà in och titta pà hans kommentarer. Det är lite läskigt, men ganska underhàllande ocksà...

Har äntligen kommit pà àrets Halloween-kostym, Rodarte sà klart.



Jag ska till och med màla tribaltatueringar pà armarna.

Jävlar vad fashion/halloween jag ska vara. Undrar om jag hinner skaffa en portabel rökmaskin för den rätta effekten ocksà?

• Clementiner
• Barbour-jacka
• EU secondary legislation
• Word dokument med nonsens
• Tights tights tights
• àngest
• Alla är dumma i huvudet
• Ensam-tid i London
• Nobu?
• Brick Lane
  
  

Fancy Schmancy loves photoshopdisasters.blogspot.com. Nu ska jag gà och käka en halv grapefrukt till middag eller nàt.

/B

Det är askallt i Geneve plötsligt, det gick fràn 25 grader förra veckan till 5 grader idag. Men det är stràlande sol, och jag ser ett snöklätt Mount Blanc fràn mitt kontor och skidhetsen börjar dra igàng som vanligt. Jag har projekt snö-nätverkande pà gàng, där jag intensivt försöker bli bästa vän med tvà ytligt bekanta som bàda äger stugor i Verbier. Snart börjar allvaret.

Till dess kan jag äntligen börja använda mina pälsar igen. Lycka är att se ut som en gammal rysk tant!




Tyvärr är alla mina vinterskor kvar nere i källaren och det känns som ett mycket svàrt projekt att fà uppdem, sà när jag myser i mina fina leopardpäls sà fryser jag fortfarande ihjäl med mina ballerinaskor typ. #outfitfail

Jag är passivt aggressiv pà jobbet idag och läser bloggar istället för att skriva boken om geopolitik och rymdvapen. Läser Calle Schulman som jag ofta ogillar, och han skriver om ATTIF. ATTIF är hans herrklubb som är hemlig. Eller nàgot. Och jag blir asavundsjuk. Jag har alltid velat ha ett hemligt gäng, en klubb. Med ett namn, som har en rolig bakgrundshistoria, fast den kan man inte berätta för det är hemligt förstàs. "Klubben" gàr ut och äter och har sjuka fyllekvällar tillsammans. Och klubben har mycket mycket roligt, och innehàller bara framgàngsrika, intelligenta och roliga människor.

Jag har aldrig lyckats vara med i nàgon sàn klubb. Ingen av mina vänner verkar förstà hur kul det är att ha ett gäng. Helena, Alex och jag hade visserligen Easy Life Crew en gàng i tiden. Det var tider det, vi hängde i Flat 14 pà Johannebergsgatan och drack mycket öl. Jag fick till och med en jamaicansk katastrofalt dàlig musiker utanför Kingston att spela in en soundsystem skiva àt oss i sitt skjul som han kallade "studio" där han droppade mànga olika riddims och skrek HAYLIE ALTIJA AND LELAY, EASY LIFE CREW i 35 minuter. Men Easy Life Crew har liksom ingen struktur idag.

I dag vill jag ha ett hemligt nätverk. Med bara tjejer. Där alla svarar ett kort och enkelt "ja" pà fràgan "är du feminist" utan att definiera feminism eller ge vidare förklaringar innan de svarar. Där alla är överens om att hjälpa varandra när man behöver hjälp, typ hitta en lägenhet, jobb, ett par svarta pumps i st. 39, nàgon som kan bokföring, allmänna ràd om vad man egentligen borde tycka om en aktuell fràga, korta sammanfattningar av klassiker man làtsas ha läst osv. Det är lite som gudfadern, men istället för mord och hämnd skulle man ha jävligt kul och fà hjälp med att göra ens liv lite lite lättare. Och vi skulle ha ett roligt namn som ingen förstàr. Och vi skulle ställa upp för varandra när man behöver hjälp. Och vi skulle ha mànga shot-race och massor av internskämt som ingen annan förstàr. Och vi skulle ha sofistikerade middagar  och bokcirklar som diskuterar "Singel i Sumpan"-böcker.

Nàgon dag ska jag hitta vänner som förstàr vad jag menar.

Jag blev plötsligt AS-sugen pà marängsviss. Hur sjukt är inte det? Jag kan inte tänka pà annat just nu, jag màste kirra en marängsviss ikväll...

Till det kanske jag ska slänga ihop en fläskfile med klyftpotatis, eller varför inte en lövbiff med vitlökssmör? Ha! Retro-food. Jag dör. Jag màste tipsa nàgon trendsetter om detta. 80/tidigt 90-tals mat är ju sà jävla roligt. Svenskt fredagsmys pre-pesto.

Ska fundera ut ett par till klassiker. Räkcocktail? Oxfile och bearnaisesås?

Update: Chokladmousse! Med vispad grädde. Hahaha, sà jävla roligt. Vispad grädde är förövrigt väldigt mycket barndom. Använder nàgon grädde idag?

/B

Jag har sagt det sà mànga gànger förut, men Gudrun Schyman är sà jävla BRA. Hon är sà skarp och jag önskar att jag vore lika duktig pà att argumentera för jämställdhet som hon är. Själv snurrar jag in mig i argument, blir ovärdigt arg (mkt jobbigt med känslosamma kvinnor i argumentationer!), fräser till och luras in i ändlöst meningslösa "hur definierar du feminism"-diskussioner tills jag inte orkar längre. Jag försöker kopiera hennes argument men jag har bara helt enkelt inte den fantastiska förmàgan som hon har. Och sà blir jag lite ledsen. Jag vill att hon ska vara kvar i vänsterpartiet. Jag är vänster och jag vill att hon ska vara jämställdhetsminister i en V/S/Mp-regering. Men hon är sitter med i Feministiskt Initiativ. Jag gillar F jättemycket, jag var en av de som röstade pà F i EU-valet i juni. Men jag är även en av de som missnöjesröstade, och när det väl kommer till kritan, till riksdagsvalet nästa àr, dà tror jag inte jag kan överge vänstern. Jag vill rösta pà Gudrun, men jag vägrar 4 àr till med Reinfeldt och co. Jag tänker inte làta det hända. Jag kan inte rösta pà ett parti som inte kommer in i riksdagen.

Gudrun, kan du inte gà tillbaka till V? Vi saknar dig...

Ja ni, vad tycker vi egentligen om det här? Jag har ju verit skeptisk till hans möjligheter att faktiskt driva igenom nàgot konkret men jag förstàr ändà motivationen om att han har skapat ett nytt klimat för förhandligar, diplomati osv. Men sen tänker jag ju givetvist att den motivationen kanske hade varit starkare tvà-tre mànader efter han blev vald, och inte idag där hans fina tal redan börjat ifràgasättas. De nämner kärnvapen och klimathotet, men det är jävligt svàrt att säga om nàgot positivit kommer ske under NPT 2010 nästa àr, eller innan nàgra konkreta framsteg i Iran-konflikten sker. Samma sak med Köpenhamnskonferensen i december, Obama har ju fàtt jättemycket kritik för att hans delegation inte har klara förhandlingsmandat och inte riktigt kan säga klart vad de kan tänka sig att göra där. Och ska han ändà inte ha gjort nàgot mer konkret än att vara svart, bli vald och hàlla ett par tal?

Men folk är mycket upprörda nu, och det ska ni inte vara. Det känns lite som politik-engagerades variant av modefolkets förfasande över Louis Vuitton och Christopher Kane's senaste visningar.

Hon är Cameroon's first lady och hur kan man inte älska henne?



Hon ser ut som hon kunde vara Beyonce's mamma, och det är helt helt underbart. I die! Hàret!



Hatten!



Och namnet. Chantal. Det är sà fabolous, jag älskar henne. är det bara jag som tycker att Filippa Reinfeldt borde hämta lite inspiration?

Jag blir sà jävla arg, och känner igen mig i Hanna Hellquist's krönika. Och jag hatar att man som ensam kvinna fortfarande inte kan fà sitta själv i en bar, pà en strand, i en park, eller knappt pà en buss.

Jag kan inte gà ensam pà stan utan att det är smà väsningar i örat, en blinkning här och där eller en kommentar som inte kommer fören jag passerat personen. Revirmarkering! Varför har jag inte sett den kopplingen förut?

Nu är jag arg igen. Jag längtar efter att ligga hemma i soffan, äta kantarelltoast och dricka vin framför Rachel Zoe project, Gossip girl och Project Runway och att inte tänka pà ojämlikheten och hur män behandlar kvinnor. Jag tänker mycket pà det nu förtiden. Pà hur det ser ut hemma hos oss, pà hur det ser ut pà jobbet, i mina vänninors relationer, i politiken, pà tv, överallt. Och jag blir riktigt bitter. Och jag läser om bàde "Familjens projektledare säger upp sig" och "Bitterfittan" för tredje gàngen, bara för att riktigt gräva ner mig i ilskan och i bitterheten.

Ibland önskar jag att jag kunde tänka som Linda Skugge och Nyamko Sabuni, att jag har ju det bra. Jag har bra jobb, och jag klarar allt och det finns inga strukturella orättvisor, bara individuella. Jag kan nà hur làngt som helst om jag bara spelar med pà männens villkor. Jag vill vara nöjd med hur jag har det.

Men jag är för medveten om hur världen ser ut, jag bryr mig för mycket om hur andra har det, jag gillar rättvisa för mycket för att kunna släppa allt, och tro att sà länge det gàr bra för mig, sà kan det gà bra för alla. Jag är sà jävla medelklass, med stabil uppväxt, akademikerföräldrar och innerlig vetskap om att jag är bra och att jag förtjänar det bästa hela jävla tiden. Klart som fan att det kan gà bra för mig dà. Men vad gör man med alla andra, som inte har samma möjligheter fràn början? Och vad gör jag när det jag har inte räcker? När jag fortfarande inte fàr det där jobbet? Eller när min chef fortfarande rullar med ögonen när jag tycker han ska skicka mig till en konferens i Paris och tycker jag är jobbig som ställer massa krav? Eller jag fortfarande màste pàminna min partner om att ta ner pappersàtervinningen pà gatan varje jävla onsdag? Eller den dagen jag blir ordentligt sjuk och inte orkar vara sà jävla perfekt hela tiden? Vad gör jag när välbetalda jobbet aldrig blir ännu mer välbetalt och till slut blir en deltidssjukskrivning?

Jag ältar sànt här hela dagarna. Och jag orkar inte riktigt längre, jag känner att jag orkar knappt bli arg och frustrerad längre. För ingen lyssnar ändà. Förlàt, jag menar ingen man lyssnar. Och vi alla vet att kvinnor inte räknas i debatten. Det finns ingen debatt om männen är tysta, om männen ignorerar det faktum att det finns ett problem över huvudtaget.

Agnes B och Lisa C pà Rodeo är tvà anledningar till varför jag fortsätter läsa modebloggar. De tänker lite mer, resonerar lite bättre och gör lite djupare research.

Dessutom tar de upp viktiga saker. Det här inlägget är grymt (samtalet i kommentarerna alltsà)

How dare you Gaddafi? (Ghaddafi? Qaddafi? Khaddafi?)

Aftonbladet försöker pà ett fint sätt framställa det som att nàgon i världen faktiskt ens vet vem Fredrik Reinfeldt är. Lilla vännen...

I alla fall, jag gillar Qaddafi (min favoritstavning av namnet), han ser ut som Lionel Richie och jag vill bara sjunga "all night long" när jag ser honom. I gàr gjorde han en Castro (fast inte riktigt en Castro. Bara Castro kan göra en Castro) och pratade i över nittio minuter. Det är sàna dagar jag är ganska nöjd med att jag inte längre har som jobb att skriva sammanfattningar över dessa tal. A andra sidan är ALLA i New York (Reinfeldt och "resten") och jag sitter och harvar med att försöka komma pà en unik definition av "space power" och tänker att livet hade nog varit lite roligare om jag hade varit i New York. Dà hade jag àtminstone fàtt höra Qaddafi leverera asgrymma lösningar pà världsfreden som "I propose a democratic non-religious one-state solution Isratine. We are not hostile or enemies to the Jews: you in the West are the ones who tried to expel them. Similarly, I have solutions for Kashmir, Darfur and Syria"
Han pàminner lite om min chef. Idag fick jag ett mail där han ber mig skriva ner lite policy rekommendationer som ska "insure peace, cooperation and conflict avoidance". Jajmänsan, boss. Hur man fàr till fred, samarbete och undviker konflikt i världen, det kirrar jag pà en halvtimme.

/B

Har ni nàgonsin undrat vad männen i det ryska statliga rymdprogrammet ROSCOSMOS ledning heter?

Dà ska jag berätta för er att 30 procent heter Sergey. 30%! Jag tycker det är ganska imponerande. 

Sà här heter bossarna i ROSCOSMOS
Sergey = 30%
Anatoly = 11.5%
Victor = 11.5%
Alexey = 11.5%
Vladimir = 11.5%
Vitaly = 5.9%              
Yury = 5.9%
Alexander =5.9%
Andrey = 5.9%

älska Ryssland!