Fancy Schmancy

Rabiata L är på krigsstigen. Nu gäller det en väns fascination över The Game av Neil Strauss. Boken är gammal som gatan och han har tjatat om den i snart ett år, men det är nu som jag har börjat inse vilken effekt den har på västvärldens osäkra män. Att Neil har gått från en blyg liten råtta till en glassig player är väl bra för honom, och det är bra att han kan vara en inspirationskälla för osäkra killar runtom i Sverige som oftast står och trycker i hörnen på krogarna, men då bör det stanna vid inspirationskälla. Att intensivkurser för flera tusen finns och små sektliknande grupper bildats där The Game är bibeln, Neil är Gud och pick-up är en livsstil är för mycket för mig. Ser vi tjejer ut som små antiloper som väntar på att överrumplas av någon som levererar den ena statiska raggningsrepliken efter den andra? Nej. Visst, killar, låt er inspireras av boken men hitta er egen stil, för Guds skull. En raggningsreplik till om något ointressant och jag gör något självdestruktivt.


/L.