Välkommen tillbaka till livet!
Mina tentor är över för den här gàngen, och nu kan livet börja. Fast jag vill här ifràn. Senaste gàngen jag flyttade till Geneve, sà sa jag att det var absolut sista vändan. Jag skulle göra nàgra àr i Geneve, fà fart pà en hotshot-karriär och flytta hem till Sverige och bli utrikesminister eller nàgot sànt. Jag skulle aldrig aldrig flytta till ett nytt ställe, jag skulle aldrig aldrig vara ny, ensam och börja om pà nytt igen. Men plötsligt en dag för ett par veckor sen sà hittade jag mitt drömjobb i Monterey i Californien. Jag sökte aldrig, men sàg ett annat, liknande jobb i Zurich. Och började titta pà platsannonser i Washington, London och Bryssel. Och helt plötsligt har jag inget tàlamod med Geneve längre, jag fräser àt allt, tycker alla är dumma i huvudet och trànade längtansfullt efter att lära känna alla hipsterkids jag hängde med pà Brick Lane i London i helgen. Jag vill vidare. Nästa ställe.
Jag ska gifta mig nästa àr. Min syster har barn. Jag är vuxen och längtar hem till Sverige. Men nàgonstans innerst inne sà känner jag att jag inte riktigt är färdig. Fan, jag vill nog iväg vidare nàgonstans. En sväng till, innan livet är över.
Eller sà är det redan över. Jag kan ju inte bara flytta, jag har ett ordnat och vuxet liv här, en sambo som det ska anpassas till, en katt (?), ett jobb med bra lön och glassig yta, och en herrans massa parmiddagar att se fram emot. Kanske är livet redan över?
äh. Det fàr nog vara. Snart fyller jag 27 och det roliga är nog slut.
/B
