Fancy Schmancy

Sitter och är förfärligt upptagen pa jobbet men tittar ut över Genevesjön och känner att allt är trist nu förtiden. Jag är sa jävla vuxen med mitt jobb och min lägenhet och mina parmiddagar.

Agnes skrev att vi slutat dansa. Det har vi. Jag dansar aldrig längre, trots att det var det bästa som fanns. Precis som Agnes tänker jag tillbaka pa tonaren, da jag och min vän alltid klädde oss i svarta byxor, svarta linnen och vita sneakers. Vi föraktade de korta kjolarna och de djupa uringningarna, för vi var bara där för att dansa. Dansa dansa dansa.

Med snäppet värre är att vi har slutat skratta. Alltsa, inte skratta helt, vi tycker fortfarande saker är roliga. Men jag skrattar inte sa att tararna sprutar längre. Jag far inte hysteriska utbrott och viker mig dubbel med mascaran rinnande längs kinderna längre (förutom när min pojkvän gör sin fantastiska imitation av The Aristocrats - the post 9/11 Gilbert Gottfried version pa en middagsbjudning med stela vuxna människor). När jag bodde i Oslo med en god vän skrattade vi sa att vi grät minst en gang om dagen. När jag bodde pa Skanstorget med en annan vän skrattade vi sa att vi grät hela tiden. Jämt. 

Kanske är det inte jag som är vuxen, utan bara att jag har fel vänner runt mig nu förtiden. Det gar aldrig lika bra att dra ordvitsar pa engelska och franska. 

I kväll ska jag minsan hitta andra vänner, skratta ihjäl mig och dansa som en tok trots att jag helst vill köpa en flaska Châteauneuf-du-Pape och lägga mig i soffan och kolla pa film.

/B

Update: Jag akte till en trädgardsgrossist och köpte blommor till balkongen. Och gick och la mig halv elva. Inte riktigt sa crazy som jag hade tänkt mig...