Fanmail

Markus Birro, Svenska Fans 2008-06-16:

Hoppet är en lurig jävel.
Det hittar sina kringelkrokiga vägar in till det oskyddade hjärtat.
Den azurblå elden lever.
Kärleken ler och hoppet lever, en kall regnig dag i Zurich.

  


Det är höst i Zurich. Det regnar.
Livet känns som en bar som stänger hela tiden. Man hinner precis in och hänga av sig jackan, så stänger den. Om och om och om igen. Som i en film från helvetet. 

Regnet smattrar mot tältduken som sitter fastspänd över en soffgrupp och en bar där några bitar frukt på ett spett kostar 70 spänn. Jag är en idiot så jag köper givetvis ett. 

De italienska fansen som hittat hit är få och tystlåtna. Vi står i kö till en begravning. Det är så det känns. Vi väntar in vårt sista farväl, ett sista ord, stinsens visselpipa, att sista vagnen ska rulla ut från perrongen så vakten kan stänga väntsalen och gå hem.

Men mitt i allt detta; den azurblå elden ändå!  Hoppet som lurar en hela tiden, hittar små kringelkrokiga vägar in till hjärtat och så går pulsen upp och så hoppas man igen. Människan är en romantisk idiot. Vi försöker beveka hjärtat. Vi strider mot hoppet. 

När vi gick hem genom regnet förut, samma väg som vi alltid går till hotellet, över spårvagnsspåren, in i centralstationen, fick jag syn på ett par. 

De är i tjugo årsåldern. De ser mig inte, de har bara ögon för varandra. De kysser varandra. Deras kinder blossar. 
En äldre dam får syn på dem och muttrar när hon går förbi. 
Hon har glömt att det där är hon för länge sedan. 
Hon har låst in sig själv, sådan hon var då. Hon har blivit en annan, en sur och tvär gammal tant som inte minns att hon också varit en ung flicka med hjärtat till bredden fyllt av kärlek, av längtan, av kåthet och förvirring.
Livet går. Vi blir äldre. Men livet handlar om att minnas vilka vi var för att kunna bli de vi vill vara...

När jag gick förbi såg jag att de hade var sin italiensk landslagströja på sig
De fick syn på min.
De log, pekade.
Jag log tillbaks.

- Det finns hopp, sade jag till dem när jag gick förbi.
- Det finns det alltid, svarade flickan och kysste sin pojkvän på munnen.

Så enkelt sker mirakel.




I dag har jag skrivit mitt första fan-mail till Markus Birro. Vi har mycket gemensamt tycker jag, inte bara kärleken för Italien utan även uppväxten i Angered och 2002-2003 i Florens. Det är inte nagon berör mig sa mycket som hans texter gör, det är som att han sätter ord pa sant jag bara kan känna. Hans blogg pa Svenska fans bör läsas av alla, även de som inte gillar fotboll. Han skriver om fotboll, men det handlar om livet, kärlek, längtan, sorg och allt annat som vi människor känner. Jag tror jag är lite smakär.

/B

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0