Change of hearts.
Snubblade på en underhållande artikel för ett tag sen, och min första tanke var "Snälla, bli min mentor! Lär mig allt du kan om hur man gör det till en livsstil!", men sen poppade tanken upp om jobbiga modelltyper med intellekt- och intelligenskomplex som är mer måna om sitt utseende än vad jag är. Och då tog jag sakta men säkert tillbaka min ursprungliga tanke. Visst är det roligt med extremt gott ögongodis, men till vilket pris? För finns det något som stör mig är det metrosexuella jävlar som tar sig mer tid framför spegeln än vad jag gör. Och jag ödslar inte mycket tid framför spegeln.
/L.
Det finns ett stycke i artikeln som jag autromatiskt dras till.
"You're really beautiful, you know?” he said. I see a lot of beautiful women, but they're all…unnatural—spindly limbs and weird angles. You're beautiful in such a normal, feminine way.
I wasn't sure if I'd been complimented or insulted."
Denna typ av komplimanger borde vara det finaste som finns, men ända tror jag att de flesta av oss pa nagot sätt blir lite besvikna. Att detja modell-killar var inte det intressanta i artikel, snarare skribentens önskan att vara lika vacker som modellerna, "We watch America's Next Top Model with only semi-ironic interest, and pose with sucked-in cheeks before the bathroom mirror."
Sorgligt och träffande.
