En sån där dag.
Den här dagen har jag varit gnällmonster. Vet inte ifall det är PMS som nalkas eller ifall det bara är "en sån där dag" när inget duger och allt suger. Kaffet på mitt favorithak var inte lika starkt idag, jag blev för mätt efter lunchen, det var för varmt i solen, det blev för kallt i skuggan, någon satt vid min favoritdator i skolan och hjärnan gick i ultrarapid när jag försökte formulera meningar, osv osv. Ni fattar vinken.
Varje morgon jag vaknar så tänker jag på hur fint jag har det, på hur fina vänner jag har och hur fin lägenheten är, men på väg till skolan så växte ett svart moln över mig, vilket är ganska löjligt för det finns inget att ha ett svart moln över sig för, men likväl är det där. Bara vetskapen att jag ska sitta och skriva hela dan medan solen strålar utanför retar gallfeber på mig. Att ha som morot att jag får ta en paus varannan timme o sola lite utanför biblioteket hjälper faktiskt, och det faktum att jag YouTubar olika låtar medan jag skriver lättar lite på tristessen. Men är det så trist att skriva? Egentligen? Jag tycker ju att ämnena är de roligaste som finns och går omkring och grunnar på varför det är som det är, men väl på plats är det som varenda cell i min kropp skriker "RÄDDA DIG MEDAN DU KAN!" och benen vill göra en 180 och springa iväg till närmsta café. Men när jag inte pluggar så blir jag rastlös och undrar vad fan jag ska fylla ut tiden med. Men jag har i alla fall ett finfint incitament i slutet av varje kväll när det är fint väder, nämligen att sitta med kära vänner på utsiktsplatsen vid vår kära kyrka och spana in solnedgången. Det gäller väl att programmera om hjärnan från gnäll till tacksamhet.
/L.
