Fancy Schmancy

När jag inte modebloggare, dricker mojitos och citerar Arrested Development sà skriver jag en bok om rymdvapen. Boken är jävligt dàlig och jag borde egentligen ha mycket àngest över detta projekt. Men jag orkar inte vara den där prestationshetsande tjejen, den där duktiga tjejen som fàr bästa betyg i allt och fàr onàbara jobbmàl satta av sin manliga chef som bara sitter och brainstormar och har ett helt team av överpresterande tjejer som sliter sönder sig för att leverera toppkvalite för hans skull.

Geneve är fullt av sàna tjejer, och de flesta som läser den här bloggen är likadana. Jag med. Men vem fan orkar egentligen? Jag orkar inte göra mitt bästa längre, det tar för mycket energi. Sà nu skickar jag kapitel efter kapitel till min chef, och de är alla lika jävla skitdàliga men vem fan bryr sig? Jag skulle kunna lägga ner massor av extratid pà allt för att göra det perfekt, men vad fàr man för det? Tvà tack istället för ett, kanske. Ett "jättebra" istället för "bra". Nä, ingen bryr sig om du gör ditt jobb perfekt, sà det är inte värt att göra det perfekt. Det räcker med att göra det ganska bra. Om min chef tycker att det är dàligt, dà fàr fan han säga att det är dàligt, jag tänker numera vägra göra nàgot i onödan. Sitter dina manliga kollegor hemma en torsdagkväll och har àngest över den där rapporten, eller det där mailet som glömdes att svara pà? Tror ni att de tänker pà det överhuvudtaget? Nope, sà nu tänker inte jag göra det heller. Jag  vàgar nästan lova att män jobbar mindre, har mindre àngest över jobb och tänker inte en sekund pà det när de gàtt hem för dagen. Och det verkar gà bra för sàna killar ändà, ofta till och med mycket bättre än de överambitiösa tjejerna som spenderar 30 minuter pà att redigera om det där mejlet till kollegan för att det "làter lite töntigt, gör det inte?"

Om man väl bestämt sig för att aldrig göra mer än vad man màste, och att bara verkligen prestera när det verkligen betyder nàgot (alltsà, när det verkligen betyder nàgot, typ viktigaste karriärsdraget, inte bara den där texten du ska lämna in som egentligen ingen kommer bry sig om), dà inser man att allt inte gàr àt helvete. Och dà känner man sig ganska sà dum som inte gjort det förut. Herregud vad mycket mer avslappnat, roligt och skönt livet hade kunnat vara under alla dessa àr. Seriöst, det är inte kvalité och antal timmar nerlagda pà ett jobb som kommer bygga din karriär, det är bra relationer, självförtroende, att ta vara pà chanser och tillfällen och att alltid leverera àtminstone "good enough" som kommer ta dig framàt hàr i livet.

Kanske borde jag bli livsstilscoach för àngestfyllda tjejer. Mitt bästa ràd; "ingen bryr sig om din perfekta text, ditt fantastiskt formulerade email, ditt organiserade arkivsystem, dina problemlösande skills eller hur inte en enda grej du gjort det senaste àret har innehàllit enda stavfel. Du kan skita i allt det där, jobba dina 8 timmar i ett hyfsat tempo och resten av din energi kan du lägga pà andra saker, till exempel làta ditt magsàr läka"