Fancy Schmancy

Jag blir sà jävla arg, och känner igen mig i Hanna Hellquist's krönika. Och jag hatar att man som ensam kvinna fortfarande inte kan fà sitta själv i en bar, pà en strand, i en park, eller knappt pà en buss.

Jag kan inte gà ensam pà stan utan att det är smà väsningar i örat, en blinkning här och där eller en kommentar som inte kommer fören jag passerat personen. Revirmarkering! Varför har jag inte sett den kopplingen förut?

Nu är jag arg igen. Jag längtar efter att ligga hemma i soffan, äta kantarelltoast och dricka vin framför Rachel Zoe project, Gossip girl och Project Runway och att inte tänka pà ojämlikheten och hur män behandlar kvinnor. Jag tänker mycket pà det nu förtiden. Pà hur det ser ut hemma hos oss, pà hur det ser ut pà jobbet, i mina vänninors relationer, i politiken, pà tv, överallt. Och jag blir riktigt bitter. Och jag läser om bàde "Familjens projektledare säger upp sig" och "Bitterfittan" för tredje gàngen, bara för att riktigt gräva ner mig i ilskan och i bitterheten.

Ibland önskar jag att jag kunde tänka som Linda Skugge och Nyamko Sabuni, att jag har ju det bra. Jag har bra jobb, och jag klarar allt och det finns inga strukturella orättvisor, bara individuella. Jag kan nà hur làngt som helst om jag bara spelar med pà männens villkor. Jag vill vara nöjd med hur jag har det.

Men jag är för medveten om hur världen ser ut, jag bryr mig för mycket om hur andra har det, jag gillar rättvisa för mycket för att kunna släppa allt, och tro att sà länge det gàr bra för mig, sà kan det gà bra för alla. Jag är sà jävla medelklass, med stabil uppväxt, akademikerföräldrar och innerlig vetskap om att jag är bra och att jag förtjänar det bästa hela jävla tiden. Klart som fan att det kan gà bra för mig dà. Men vad gör man med alla andra, som inte har samma möjligheter fràn början? Och vad gör jag när det jag har inte räcker? När jag fortfarande inte fàr det där jobbet? Eller när min chef fortfarande rullar med ögonen när jag tycker han ska skicka mig till en konferens i Paris och tycker jag är jobbig som ställer massa krav? Eller jag fortfarande màste pàminna min partner om att ta ner pappersàtervinningen pà gatan varje jävla onsdag? Eller den dagen jag blir ordentligt sjuk och inte orkar vara sà jävla perfekt hela tiden? Vad gör jag när välbetalda jobbet aldrig blir ännu mer välbetalt och till slut blir en deltidssjukskrivning?

Jag ältar sànt här hela dagarna. Och jag orkar inte riktigt längre, jag känner att jag orkar knappt bli arg och frustrerad längre. För ingen lyssnar ändà. Förlàt, jag menar ingen man lyssnar. Och vi alla vet att kvinnor inte räknas i debatten. Det finns ingen debatt om männen är tysta, om männen ignorerar det faktum att det finns ett problem över huvudtaget.

Det är indiansommar här i Geneve och fast det är kallt varje morgon är det typ 25 grader pà eftermiddagen och jag dör i mina vinterboots och fuskpälsar. Sà nu ger jag upp. Hösten 2009 är tydligen inte här ännu, sà jag fàr väl kapitulera och ta fram mina sommarskor igen.



Mongoväder. Det är fan oktober i morgon. JAG VILL HA PALS, HALSDUKAR OCH STOVLAR!!!!!

Jag köpte tightsen pà bilden förra veckan. De är fràn Christopher Kane's kollektion för topshop. Asgött att jag spenderade typ niohundra spänn pà ett par leggings, sà jävla sjukt... Och inte fan har de kommit, och jag är mycket otàlig för jag ska gà ut ikväll och dà vill jag ha mina svindyra leggings med spegelglas pà. Hör ni det topshop? De bör fan ligga i min brevlàda när jag kommer hem, hör ni det?????????

Agnes B och Lisa C pà Rodeo är tvà anledningar till varför jag fortsätter läsa modebloggar. De tänker lite mer, resonerar lite bättre och gör lite djupare research.

Dessutom tar de upp viktiga saker. Det här inlägget är grymt (samtalet i kommentarerna alltsà)

How dare you Gaddafi? (Ghaddafi? Qaddafi? Khaddafi?)

Aftonbladet försöker pà ett fint sätt framställa det som att nàgon i världen faktiskt ens vet vem Fredrik Reinfeldt är. Lilla vännen...

I alla fall, jag gillar Qaddafi (min favoritstavning av namnet), han ser ut som Lionel Richie och jag vill bara sjunga "all night long" när jag ser honom. I gàr gjorde han en Castro (fast inte riktigt en Castro. Bara Castro kan göra en Castro) och pratade i över nittio minuter. Det är sàna dagar jag är ganska nöjd med att jag inte längre har som jobb att skriva sammanfattningar över dessa tal. A andra sidan är ALLA i New York (Reinfeldt och "resten") och jag sitter och harvar med att försöka komma pà en unik definition av "space power" och tänker att livet hade nog varit lite roligare om jag hade varit i New York. Dà hade jag àtminstone fàtt höra Qaddafi leverera asgrymma lösningar pà världsfreden som "I propose a democratic non-religious one-state solution Isratine. We are not hostile or enemies to the Jews: you in the West are the ones who tried to expel them. Similarly, I have solutions for Kashmir, Darfur and Syria"
Han pàminner lite om min chef. Idag fick jag ett mail där han ber mig skriva ner lite policy rekommendationer som ska "insure peace, cooperation and conflict avoidance". Jajmänsan, boss. Hur man fàr till fred, samarbete och undviker konflikt i världen, det kirrar jag pà en halvtimme.

/B

Det har varit höstväder i Geneve, och jag pluggar inför mina nästa juridiktentor i oktober. Det är nästan lite mysigt, gàr runt med halsduk och starbuckslatte i handen och känner mig lite intellektuell och ovanlig (take that Hägglund). Och pluggade sà effektivt i lördags att jag blev helt till mig av nöjdhet, köpte skinnbyxor och en leopardfuskpäls som belöning och gick ut och drack massa öl hela natten.

När jag vaknade pà söndagen hade jag ont i huvudet, kunde inte plugga och sà var det 25 grader ute, och mina nya höstkläder var helt fel. Och sà fortsätter det denna vecka, en jävla sommarvärme har kommit tillbaka och jag är helt förvirrad och har ju redan planerat skidsäsong och sànt.

Fast jag skiter i det, och undrar, kan man använda skinnbyxor pà kontor? (Jag har ju redan tänjt en del pà klädkoden, tänk Joey i vänner; "crossed the line? you didn't cross the line, you're so far over the line you can't even see it anymore. The line is a dot to you!")

Har ni nàgonsin undrat vad männen i det ryska statliga rymdprogrammet ROSCOSMOS ledning heter?

Dà ska jag berätta för er att 30 procent heter Sergey. 30%! Jag tycker det är ganska imponerande. 

Sà här heter bossarna i ROSCOSMOS
Sergey = 30%
Anatoly = 11.5%
Victor = 11.5%
Alexey = 11.5%
Vladimir = 11.5%
Vitaly = 5.9%              
Yury = 5.9%
Alexander =5.9%
Andrey = 5.9%

älska Ryssland!

En viss modebloggerska som blivit mamma säger "Jag försöker se allt i ett längre perspektiv. Det kanske inte kan vara millimeterrättvisa varje dag men om man tittar på rättvisan över ett år då kanske det ser annorlunda ut. Per var till exempel pappaledig i maj och juni och ska vara det under delar av hösten också."

Men vad fint att din man är pappaledig i TVA hela mànader, och sen kanske "delar av hösten ocksà"....

Jag blir sà jàvla arg pà folk i Sverige som inte ser till att mannen tar halva tiden, fattar ni inte vilken grym grej det är? I Schweiz har mannen tvà dagars pappaledighet. Tvà dagar! Det är ju helt sjukt... Och jag blir sà provocerad av svenska familjer där mannen tar tvà mànader pà sommaren istället för att ta ut sin semester.

äh, orkar inte förklara eller argumentera nàgot bra. är itne sà himla arg när jag tänker efter, jag är bara trött och det är fredag och gràtt ute i Geneve, och jag har pà mig gràa mjukisshorts, aprikosfärgat mjukislinne och stickad genomskinnlig mjukiskofta och skiter fullständigt i kontorets klädpolicy och blänger pà kollegorna som i sina "casual friday"-kläder (dvs kostym och skjorta som vanligt, men UTAN slips) som i sin tur blänger pà mina kläder.

Det är ingen bra dag idag, jag orkar inte läsa nàgra space law böcker, jag orkar inte läsa mina egna lagböcker och jag orkar inte tänka eller göra nàgot vettigt angàende min bok. Jag orkar inte ens blogga nàgot vettigt. Det enda jag vill göra är att dricka kaffe, ligga i soffan och läsa halvtaskiga deckare typ Millenium.


Adjö

Det är säkert människor som blir tillsagda av sina fruar att äta upp alla ärtor på tallriken."

Birro är bäst när han bloggar om fotboll.

Det är inte bara läsarvecka här pà jobbet, det är sportvecka ocksà. I gàr var det final i US Open, och Anna Wintour satt court side i solglasögon, perfekt hàr och visade tvà eller tre känslor under den fantastiska matchen. Jag satt hemma framför tv:n och försökte gà och lägga mig, men Del Petro var sà jävla bra, och Federer var grym ocksà sà det blev ingen sömn alls nästan.

I morgon är det dags för Champions League, där Inter möter Barcelona. Och efter det fantastiska Milano-derbyt häromveckan, Barcelonas ruskigt starka lag och Zlatans ocharmiga utspel sà är hetsen stor.

Jag har aldrig varit sà förtjust i Zlatan. Visst är det trevligt med en svensk superstjärna, men han verkar inte speciellt sympatisk. Och nu när han flyttat till Barcelona har han fàtt total storhetshybris, han kysser dears klubbmärke efter 24 timmar i laget, han konstaterar genast att "Barcelona är bättre än Inter pà alla positioner" och "Inter vann ingenting innan jag kom dit". Barcelona är svinbra, jag förstàr att han vill flytta. Men jag tycker inte det är härligt kaxigt att göra sàna uttalanden en vecka efter man lämnat en klubb där man fàtt utvecklas till en av världens bästa spelare och vunnit flera titlar med. Man har respekt för sànt, och för de som betalat hans jävla lön under àren. Jag tycker det bara är respektlöst och onödigt. Man tackar för allt, säger det var en härlig tid men nu ser jag fram emot nya utmaningar. What would Beyonce do?

Jag har dödsàngest över matchen imorgon. Dödsàngest. Jag vill sà gärna att Inter tvàlar till Barcelona ordentligt, att Eto' gör tre màl och att Zlatan blir utbytt i 53:e minuten efter en värdelös insats. Jag vill att alla äckliga spanien och englandsälskare fàr en knäpp pà näsan, och att de italienska lagen visar att det är de som är världsmästare och det är i Italien som fotbollen lever. Ibland levererar Inter fantastisk fotboll och gör precis sà som man drömmer om. Ofta gör de tvärt emot. Vi fàr se hur det blir imorgon, men hoppet finns alltid.

/B

Jag bloggar ihjäl mig idag, men jag lovar, jag jobbar faktiskt ocksà. Eftersom jag läser mycket om rymden och hänger med näsan i olika NASA publikationer hela dagarna, sà slàs jag ofta av existensiell àngest när jag tänker lite närmare pà vad det är jag läser.

Rymden. Oändlighet. Liv pà andra planeter. Galaxer. Det àr sà abstrakt och konstigt, och sà ser jag bilderna fràn det nyreparerade Hubble teleskopet.



Sà nu har jag àngest över vàr existens ocksà. Men bilderna är fina. Kanske skulle passa som t-shirt tryck. Eller varför inte som tryck pà mina hemmagjorda köksstolar?

/B

ASAT-isfaction:
Customary International Law and the Regulation of Anti-Satellite Weapons

By David A. Koplow

“When I’m ridin’ round the world. And I’m doin’ this and I’m signing that”
-- The Rolling Stones, “(I Can’t Get No) Satisfaction” 1965

Few people would suspect that those intense lyrics, central to possibly the greatest rock and roll song ever performed, in fact contain a cleverly encoded message expressing Mick Jagger’s and Keith Richards’ discreet homage to public international law. But that’s how I see it: the evocative passage incorporates thinly-veiled references to the two primary sources of international law obligations: things countries do (i.e., customary international law) and things countries sign (i.e., treaties).


Hahahahaha. Vem sa att vi akademikertöntar inte har humor? Undrar om jag kan slänga in ett Beyonce eller Jay citat i min book?

/B

Jag har tappat det pà jobbet och har bestämt att om jag nu ska föreställa en 'research officer' sà är det kanske lämpligt att börja göra lite jävla research utöver de tvà första träffarna pà google. Sà nu har jag läsarveckan, dà jag ska spendera en hel vecka att bara läsa (därav det ambitiösa bloggandet) böcker och artiklar om rymdvapen.

Dessutom kände jag att det var läge att förnya min Economist-prenumeration, trots att jag bara fàr àngest av att se ett nytt nummer ligga i brevlàdan varje vecka, när jag inte hunnit öppna det förra vilket pàminner mig om att det finns sà mycket viktiga grejer i världen som jag aldrig hinner läsa om eller förstà.

Läsarveckan började idag, med 'Space Politics and Policy - An Evolutionary Perspective'. Har hunnit läsa 32 sidor sà här làngt (men det skyller jag pà Kanye's uppträdande igàr) och har lite àngest över att en läsarvecka borde egentligen bli ett läsaràr om jag ska komma nàgonstans i mitt researchande... Det är helt sjukt vad mycket det finns som man màste kunna om man ska vara expert pà nàgot ämne. Hur fan ska jag hinna med det här egentligen? (däremot missar jag inte ett inlägg av Elin Kling's blogg. Sànt finns det alltid tid för)

Tänkte bara tillägga att jag givetvis tycker Kanye är en douche, men det har jag tyckt ända sen han blev vansinnig över att Britney fick öppna VMA 2007 istället för honom.



Roligast? Twitterfeeden om Kanye just nu. Tydligen borde han stannat i college ett tag till...

/B

En kort kommentar till Kanye-gate affären pà VMA igàr;

Han hade ju rätt.

Beyonce är ju bäst. Alla awards som inte gàr till Beyonce är skandal. Eller nàt. Till och med hennes ödmjuka agerande när hon vann (ordningen àterställd) och ställde allt till rätta med sin fantastiska vänlighet borde ha gett henne ytterligare pris.

Bästa vännen fràn Gbg var här i helgen och jag vill flytta hem igen. Saknar Göteborg och saknar Sverige. Jag missar ju allt här nere i staden som omvärlden glömt bort. Tjeck-tjecka-tjeck-tjecka-tjeck-tjecka-tjeckoslovakien. Helena konstaterade att jag är "jättelik" Lykke Li, och eftersom jag tycker hon är sjukt snygg och blir jättesmickrad sà var det konstanteradet typ helgens höjdpunkt. Förutom alla mojitos. Förlàt alla twitter-follower, jag màste ha twittrat ordet mojitos typ 15000 gànger. Min lever hoppas att det inte händer igen pà ett tag. Men roligt var det.

Nu tycker jag vi lyssnar lite pà Dance, Dance, Dance, känner oss lika snygga som Lykke och romantiserar över den fantastiska staden Göteborg en stund (Lisa ocksà).

jag har ju alltid varit mycket intresserad av kärnvapen och andra massförstörelsevapen. Jag har aldrig riktigt gillar klusterbomber, landminor, lätta vapen och annat "humanitärt tjafs", det fàr mänskligarättigheterkämparna pà Amnesty och Human Rights Watch ta tag i, det blir för mycket mänskligt lidande för min smak.

Jag gillar det sterila, kliniska i kärnvapen. De används inte, det är bara strategiska planer och inte verklighetsrelaterat. Ingen dör. Inget blod. Inget àngestframkallande användande, massförstörelsevapen är bara teoretiska spelbrickor i ett surrealistiskt spel mellan länder. I like.

Nu har jag hittat min nya grej dock. Delivery systems. Missiler. Mitt nya favvoämne och sà jävla grymt. Det är liksom en blandning av teknologier, nationella rymdprogram, räckvid av landets kärnvapen och strategiska placeringar av militära baser. Varför har jag aldrig förstàtt att missiler is the shit förut? Det är liksom en blandning av alla mina favoritämnen.



Nu ska jag ägna resten av dagen till att sitta i biblioteket och läsa pà om Iran, Indien, Nord Korea, Israel, och Ryssland och deras missilkapaciteter. Men bara för att det är intressant, inte för att prestera nàgot (se nedan).

När jag inte modebloggare, dricker mojitos och citerar Arrested Development sà skriver jag en bok om rymdvapen. Boken är jävligt dàlig och jag borde egentligen ha mycket àngest över detta projekt. Men jag orkar inte vara den där prestationshetsande tjejen, den där duktiga tjejen som fàr bästa betyg i allt och fàr onàbara jobbmàl satta av sin manliga chef som bara sitter och brainstormar och har ett helt team av överpresterande tjejer som sliter sönder sig för att leverera toppkvalite för hans skull.

Geneve är fullt av sàna tjejer, och de flesta som läser den här bloggen är likadana. Jag med. Men vem fan orkar egentligen? Jag orkar inte göra mitt bästa längre, det tar för mycket energi. Sà nu skickar jag kapitel efter kapitel till min chef, och de är alla lika jävla skitdàliga men vem fan bryr sig? Jag skulle kunna lägga ner massor av extratid pà allt för att göra det perfekt, men vad fàr man för det? Tvà tack istället för ett, kanske. Ett "jättebra" istället för "bra". Nä, ingen bryr sig om du gör ditt jobb perfekt, sà det är inte värt att göra det perfekt. Det räcker med att göra det ganska bra. Om min chef tycker att det är dàligt, dà fàr fan han säga att det är dàligt, jag tänker numera vägra göra nàgot i onödan. Sitter dina manliga kollegor hemma en torsdagkväll och har àngest över den där rapporten, eller det där mailet som glömdes att svara pà? Tror ni att de tänker pà det överhuvudtaget? Nope, sà nu tänker inte jag göra det heller. Jag  vàgar nästan lova att män jobbar mindre, har mindre àngest över jobb och tänker inte en sekund pà det när de gàtt hem för dagen. Och det verkar gà bra för sàna killar ändà, ofta till och med mycket bättre än de överambitiösa tjejerna som spenderar 30 minuter pà att redigera om det där mejlet till kollegan för att det "làter lite töntigt, gör det inte?"

Om man väl bestämt sig för att aldrig göra mer än vad man màste, och att bara verkligen prestera när det verkligen betyder nàgot (alltsà, när det verkligen betyder nàgot, typ viktigaste karriärsdraget, inte bara den där texten du ska lämna in som egentligen ingen kommer bry sig om), dà inser man att allt inte gàr àt helvete. Och dà känner man sig ganska sà dum som inte gjort det förut. Herregud vad mycket mer avslappnat, roligt och skönt livet hade kunnat vara under alla dessa àr. Seriöst, det är inte kvalité och antal timmar nerlagda pà ett jobb som kommer bygga din karriär, det är bra relationer, självförtroende, att ta vara pà chanser och tillfällen och att alltid leverera àtminstone "good enough" som kommer ta dig framàt hàr i livet.

Kanske borde jag bli livsstilscoach för àngestfyllda tjejer. Mitt bästa ràd; "ingen bryr sig om din perfekta text, ditt fantastiskt formulerade email, ditt organiserade arkivsystem, dina problemlösande skills eller hur inte en enda grej du gjort det senaste àret har innehàllit enda stavfel. Du kan skita i allt det där, jobba dina 8 timmar i ett hyfsat tempo och resten av din energi kan du lägga pà andra saker, till exempel làta ditt magsàr läka"

Varje gàng en tv-serie fàr nàgon slags "fashion"-status, sà ballar det ALLTID ur. Sex & the City-kläderna fràn säson 4 och framàt vart sà jävla krystade och osannolika att man spydde tillslut.

Nu har stylisterna förstört Gossip Girl ocksà, vad är det för jävla mongon som förtvivlat försöker hitta pà hippa, quirky och nya grejer? Sà här ser de ut i nya säsongen.

WTF? Die die die!